Go Do.
Medans grannarna skriker ikapp och förmodligen halft slår ihjäl varandra (eller möblerar de bara om precis hela hemmet under kraftig berusning?) i lägeheten här bredvid har det idag blivit tydligare än någonsin att det hjärtat är fullt av, talar munnen.
Saker som börjar som fina små virvelvindar av ordlekar kan lätt slå över och bli avskräckande stormar av obegripligheter för den som inte ser sammanhanget, om det nu ens finns något eller om det bara är ett svävande på moln för svävandes skull det handlar om. Jag blir osäker. Framför allt på mig själv.
Vad är det jag håller på med? Är jag så medvetet omedveten och tilltrasslad i mitt egna tankesätt och dess banor att jag inte ens kan förmedla enkla tankar till andra?
Klart som i stjärnklart är det iaf att hålla det på en nivå av shushi, badkar, tävling och vardag så att alla inblandade känner sig både välkommna och bekväma att deltaga är det bästa.
Annars har dagen varit en bra sådan med ett fint möte mellan The Deer Tracks och ett nytt spännande bokningsbolag från huvudstaden. Mötet ägde rum på Café Spegeln i Gävle där framtiden för många olika Gävleband disskuterats förr. Vi lämnade Gävle med en bra känsla. Nu får vi se vart det hela leder. Det blir en spännande vecka.
Hittade en sprillans nyupplagd video från Jónsi, som är sångaren från Sigur Rós, som nu släpper en soloskiva. Och han sjunger nu på begriplig engelska dessutom. Med denna video och de andra smakprov jag har hört så tror jag att skivan kan bli en av årets bästa skivor. Vad tror du?
City of Death.
Detta eftersom Tobbe meddelat att han åkt på nåt elakt virus och att han skulle bli tvungen att spendera dagen i sängen istället för att instruera Muay Thai.
Efter att ha svarat på flertalet olika mail angånde The Deer Tracks, så smackade jag ihop datorn och hoppade på ännu en astrist tågresa mot Gävle.
Det var ett gäng helt nya på passet så det blev väldigt basic med lite mer påbyggnads grejjer för de som kört längre. Det verkade som alla vara nöjda och glada med sina rödmosiga och svettiga ansikten, vilket känns bra så här efteråt. Något jag gillar hos folk som är helt nya och inte behärskar teknikerna så väl är de som kämpar och fotsätter kämpa även fast de håller på att dö av utmattning. Mycket cred till alla med ett brinnande fighterhjärta!
Jag stannade själv kvar en stund efter passet och körde styrketräning och nu sitter jag på tåget tillbaka till "City of Death" det vill i det här fallet säga; Borlänge.
Nu återstår endast en punkt på dagens schema. Mat!!! Och den väntar på mig i kylen hemma. Sojafileér med 100 gram fullkorspasta och ost och tomatblandad basilikasås med mycket chilli.
Det var ett gäng helt nya på passet så det blev väldigt basic med lite mer påbyggnads grejjer för de som kört längre. Det verkade som alla vara nöjda och glada med sina rödmosiga och svettiga ansikten, vilket känns bra så här efteråt. Något jag gillar hos folk som är helt nya och inte behärskar teknikerna så väl är de som kämpar och fotsätter kämpa även fast de håller på att dö av utmattning. Mycket cred till alla med ett brinnande fighterhjärta!
Jag stannade själv kvar en stund efter passet och körde styrketräning och nu sitter jag på tåget tillbaka till "City of Death" det vill i det här fallet säga; Borlänge.
Nu återstår endast en punkt på dagens schema. Mat!!! Och den väntar på mig i kylen hemma. Sojafileér med 100 gram fullkorspasta och ost och tomatblandad basilikasås med mycket chilli.
Världens Undergång.
Det har varit en väldigt intensiv helg. Mycket som hände under ett gäng timmar.
Konsert på skolan, världens bästa Ralf kom på besök, födelsedagsfest och en massa repande med The Deer Tracks och lite inspelning i studion + fighting-gala i och med UFC 109.
Nu sitter jag hemma i min lägenhet. Katten ligger bredvid mig sovandes upp och ner. Datorns fläkt surrar hypnotiserande och fyller tomrummet som uppstår i och med avsaknaden av musik. Det känns som tiden har fastnat i en osynlig passage och jag känner mig ambivalent inför de svåra men viktiga vägskälen som ligger framför mig.
Jag är trött. Trött på mig själv.
Något som är upplyftande är att så många verkar läsa min blogg. Vet inte riktigt vad som hände, men helt plötsligt pekade statistikpilen rätt upp i taket och den verkar hålla sig där fortfarande. Kvalitén på mina texter dalar ju stadigt neråt så det kan ju inte vara det som tilltalar folk att återvända hit, så vad är det?
Snart ska jag se sista avsnittet Världens Undergång och sen hoppas jag få lite varmt mot läpparna smakande text i min cyberlåda.
Konsert på skolan, världens bästa Ralf kom på besök, födelsedagsfest och en massa repande med The Deer Tracks och lite inspelning i studion + fighting-gala i och med UFC 109.
Nu sitter jag hemma i min lägenhet. Katten ligger bredvid mig sovandes upp och ner. Datorns fläkt surrar hypnotiserande och fyller tomrummet som uppstår i och med avsaknaden av musik. Det känns som tiden har fastnat i en osynlig passage och jag känner mig ambivalent inför de svåra men viktiga vägskälen som ligger framför mig.
Jag är trött. Trött på mig själv.
Något som är upplyftande är att så många verkar läsa min blogg. Vet inte riktigt vad som hände, men helt plötsligt pekade statistikpilen rätt upp i taket och den verkar hålla sig där fortfarande. Kvalitén på mina texter dalar ju stadigt neråt så det kan ju inte vara det som tilltalar folk att återvända hit, så vad är det?
Snart ska jag se sista avsnittet Världens Undergång och sen hoppas jag få lite varmt mot läpparna smakande text i min cyberlåda.
Jag har själv börjat skriva på en text som ska få namnet: _krångelhjärta_
Kanske ska jag fortsätta skriva lite på den.
Ja så får det bli.
Kanske ska jag fortsätta skriva lite på den.
Ja så får det bli.
Souvenirer.
Igår stillade jag min nyfikenhet angående hur man tränar Thaiboxning här i Borlänge.
Jag var med på ett pass på KCgym som det heter här. (http://www.kcgym.se) Och jag blev väldigt imponerad av stämmningen och den höga kvalitén på alla boxare och instruktörer. Men framförallt av lokalen och upplägget på träningen. Att nybörjargrupp, fortsättningsgruppen och avancerade tränade sida vid sida fast på olika mattor.
Vi började med gemensam uppvärmining i den 500kvm stora salen och delade sen upp oss i grupper där vi sparrades utan skydd i 6 ronder och när jag kom till en av de som tränar på elitnivå (utan att jag visste om det) tyckte jag att det var lite väl löst och försiktigt, så jag körde på lite. Ojojoj... haha.
Det var härligt att bli uppläxad. Idag har jag mängder av fina små sovenirer iform av blåmärken här och var från den ronden. Men det var riktigt bra att få det svart på vitt vilken nivå man faktiskt ligger på. Killen lekte med mig totalt och jag tror inte jag fick in en enda grej förutom en snabb jabb och nån lowkick. Men det var trots allt varsammt (om man nu kan kalla det för det) och med glimten i ögat som jag fick agera levande boxningsäck i en rond. Men lika glad är jag för det.
Passet fortsatte med teknik och mittsträning.
Jag gillade verkligen stämmningen och instruktörerna som var väldigt sympatiska och verkade tycka att det var genuint kul att jag var där.
Jag kommer helt klart fortsätta gå dit tisdagar och torsdagar. Så det blir träning nästan varje dag nu framöver. Måndag (Gävle) Tisdag (Borlänge) Onsdag (Gävle) Torsdag (Borlänge) vila fredag och lördag, sen till Gävle igen på söndagar.
Nu ska jag till BoomTown och kolla in när min lärare ska ha konsert för oss. Han skrev själv såhär om sitt kommande framförande i ett mail igår:
"Fredags-gig var det visst ingen som ville ha imorgon – så jag bidrar då med mitt och Peter Forsmans verk Hemligheter! Urpremiär!
Men jag vill åter varna för att komma dit. Det passar inte alla. Och detta är ingen marknadsföringsstrategi.
Jag var med på ett pass på KCgym som det heter här. (http://www.kcgym.se) Och jag blev väldigt imponerad av stämmningen och den höga kvalitén på alla boxare och instruktörer. Men framförallt av lokalen och upplägget på träningen. Att nybörjargrupp, fortsättningsgruppen och avancerade tränade sida vid sida fast på olika mattor.
Vi började med gemensam uppvärmining i den 500kvm stora salen och delade sen upp oss i grupper där vi sparrades utan skydd i 6 ronder och när jag kom till en av de som tränar på elitnivå (utan att jag visste om det) tyckte jag att det var lite väl löst och försiktigt, så jag körde på lite. Ojojoj... haha.
Det var härligt att bli uppläxad. Idag har jag mängder av fina små sovenirer iform av blåmärken här och var från den ronden. Men det var riktigt bra att få det svart på vitt vilken nivå man faktiskt ligger på. Killen lekte med mig totalt och jag tror inte jag fick in en enda grej förutom en snabb jabb och nån lowkick. Men det var trots allt varsammt (om man nu kan kalla det för det) och med glimten i ögat som jag fick agera levande boxningsäck i en rond. Men lika glad är jag för det.
Passet fortsatte med teknik och mittsträning.
Jag gillade verkligen stämmningen och instruktörerna som var väldigt sympatiska och verkade tycka att det var genuint kul att jag var där.
Jag kommer helt klart fortsätta gå dit tisdagar och torsdagar. Så det blir träning nästan varje dag nu framöver. Måndag (Gävle) Tisdag (Borlänge) Onsdag (Gävle) Torsdag (Borlänge) vila fredag och lördag, sen till Gävle igen på söndagar.
Nu ska jag till BoomTown och kolla in när min lärare ska ha konsert för oss. Han skrev själv såhär om sitt kommande framförande i ett mail igår:
"Fredags-gig var det visst ingen som ville ha imorgon – så jag bidrar då med mitt och Peter Forsmans verk Hemligheter! Urpremiär!
Men jag vill åter varna för att komma dit. Det passar inte alla. Och detta är ingen marknadsföringsstrategi.
Plats: salen
Tid: 15.30
Välkomna!"
så det kan bli hur spännande som helst eftersom Christoffer knappast är i närheten av hur alla andra männiksor är och hur han ser på musik och dess funktion.
Sen kommer världens bästa Ralf idag och vi ska repa med The Deer Tracks inför Norge och By:Larm Festivalen hela helgen. Kommer bli super att träffa Ralf igen!
Messiaskomplex.
Jag lider uppenbarligen fortfarande av messiaskoplex, vilket yttrar sig i att jag ständigt pendlar mellan en känsla av hopplöshet och storhetsvansinne. Rädslor yttrar sig fortfarande i panik över triviala vardagsting och djupt rotad existensiell ångest.
Mina toppar och dalar har adrig varit högre eller djupare än nu. Små saker förstoras upp till enormt vackra luftslott där jag ska få leva bekymmerslöst resten av mitt liv eller till livsfarliga monster med sylvassa klor som kommer slita mig i stycken.
Något så enkelt som blickar skänker mig hopp om framtiden eller tvingar på mig en ohälsosam paranoia. Det är som de talar innuuti mig om något som sedan får min kropp att fungera som en resonanslåda, på gott och ont.
På något sätt är detta också tjusningen med livet, att vad som helst kan hända när som helst. Ingen är säker någonstans nån gång.
Jag lyssnar på Kria Brekkans supermärkliga musik och tänker att det inte bara finns en sanning. Jag blir mer och mer övertygad om att vi väljer den som passar in bäst i våran egna värld och att valet man gör beror på hur stark gravitationen i respektive sanning är.
Det återstår bara att säga som Mrs. Hawkins sa till tvivlaren; “The universe has it’s own way of course correcting.”
"Jacob told me"
Igår provade jag på trolldrycken jag blev tipsad om av Carro. Och vips! Jag vaknade idag och kände mig som en ny människa (nästan). Drog iväg och repade samt nystade upp frågetecken som krånglat till sig kring kommande turnéer och annat bökigt.
Drog sen hem och käkade, somnade en sväng på spikmattan. Vaknade, drog till tåget som skulle gå mot Gävle men som självklart hade fastnat eftersom det aldrig vill sluta att vara ett överdimesionerat vinterland vi lever i. Jag fick vänta... och vänta ännu längre och tillslut ersattes tåget av en buss. Och sen av en annan buss och efter en ganska spännande och underhållande bussresa var jag tillslut i Gävle.
Hastade mig upp till klubben för ett Thaiboxningspass och höll på att springa över en tjej påvägen som dök upp från ingenstans, igen. (Förlåt! Jag såg dig inte) På klubben var det mycket nytt folk, som alla andra gånger de senaste veckorna så träningen riktade in sig på grunder och enklare tekniker. Vilket jag tycker är sjukt viktigt att nöta. När det var som svettigast och roligast ringde mitt alarm och jag var tvungen att kuta mot tåget och missade sparringen. Suck!
Tågresan hem var trist, så jag ängnade mig åt lite research. Gick ganska bra, tror jag.
Hemma igen och snart kom sedan Elin, Anna-Karin och Patrick för att kolla på de två nya LOST-avsnitten. Vi poppade popcorn och smällde upp projektorn och låtsades att vi var på bio. Avsnitten var ju helt galet bra! och vi var lyckliga som små barn i en och en halv timme, och självklart slutade det med en cliffhanger.
Jag kan knappt vänta tills nästa onsdag! Jag vill se mer nu!
Oj. Vilket trist inlägg. Men så får det bli.
Hej.
The Beginning Of The End!
Trots två jobbiga dagar som varit spängdfyllda av feberdrömmar och ett tungt pulserade huvud ser jag fram mot morgondagen otroligt mycket. Oavsett om jag vaknar sjuk eller frisk så är morgondagen en av de största på länge. Varför?
Om endast fem timmar börjar slutet på den tveklöst bästa TV-serien som någonsin skapats i detta universum. Den absolut mest beroendeframkallande och hänsynslöst mest relevanta för våran tid.
LOST är äntligen tillbaka! Efter fem helt makalöst bra säsonger är det äntligen dags att få svar på alla de frågor som har snurrat i min skalle i över 4 år. Som jag har väntat.
Det kommer bli helt magiskt!
LOST är äntligen tillbaka! Efter fem helt makalöst bra säsonger är det äntligen dags att få svar på alla de frågor som har snurrat i min skalle i över 4 år. Som jag har väntat.
Det kommer bli helt magiskt!
David VS Feber 0-1
Jag vaknade upp imorse och kände att mina drömmar under natten hade varit betydligt mer psykotiskt mörka och galnare än vanligt. Slet mig ur sängen och kände en sprängande huvudvärk som tryckte mig ner mot golvet. När jag tillslut mötte mig själv i spegeln såg jag hur pass febring jag såg ut med kombinationen av döda och väldigt glansiga ögon.
Med vad som kändes som sandpapper i halsen och varm blöt bomull innanför pannbenet kastade jag i mig en ipren och drog till skolan för att repa. Efter endast en stunds repande insåg jag hur pass risig jag faktisk var eftersom jag knappt kunde sjunga eller höra ordentligt vad vi höll på med. Jag får som alltid ett slags fladder på trummhinnan av höga ljud när jag har feber och även en smak av klor i munnen. Lagom kul, men vi hann iaf med att lära Emma en ny låt.
Jag drog ett sms till Tobbe om att jag var tvungen att stanna hemma från träningen och gick hem och bäddade ner mig i soffan, och nu ligger jag här och huttrar under en mjuk filt när jag helst skulle vilja vara på Thaiboxningsträningen.
Även fast jag vet att det skulle gjort allt ännu värre så förbannar jag mig själv att jag ska vara så vek och inte klara av lite feber. Men allt har sin tid, eller nåt. Skulle förmodligen lyssnat på kroppen redan igår och skippat det passet helt istället för att ligga här och stirra idag. Men... som man säger på andra sidan atlanten; "It is what it is".
Nu har jag iaf tryckt i mig mängder av C-vitamin och vatten medans jag kikat på olika dokumentärer på SVT-Play (Vad ska man med TV till?) Jag är beredd att göra mycket för att bli av med skräpet min kropp har invaderats av så fort det bara går. Jag känner att jag verkligen inte har tid att vara sjuk nu. Jag hade så mycket på gång den här veckan.
Nån som sitter och lurar på en mirakelkur som INTE innefattar sprit?
Det enda jag kunde komma på var glass. Funkar det eller är det inbillning och feberdrömmar i en salig kombination?
Hjältar och Hjältinnor.
De har gjort om publiceringsverktyget på bloggen, och det funkar ta mig sjutton ännu sämre än innan. Efter overkligt mycket tragglande fick jag djävulstyget att fungera.
Undertecknad har spenderat helgen i Gävle.
Igår kväll var det den första "Local Heroes"-galan där lokala artister och band nominerats för olika saker och kunde vinna en staty. Det är väl en slags lokal grammis variant eller nåt sånt med Rickard Ohlsson i spetsen, skulle man kunna säga.
När alla priser väl var utdelade och alla bara ville supa ner sig... Jag menar... fira. Fira skulle det ju stå.... vart var jag?.. Jo, då var det tanken att jag skulle göra dansgolvet osäkert tillsammans med vinylälskaren och Italo Disco-mannen, Stefan Westrin, vilket vi gjorde.
Det är rätt kul att två album jag producerat och spelat in fanns bland de nominerade. Och att Elina som går här på BoomTown vann priset för bästa soloartist. Grattis!
Man borde ju ha satt på sig fina kläder och fixat håret osv men det fick bli flottigt hår skylt av en 39.50 kroners mössa. Jag hade ju iaf rena strumpor och kalsonger tänkte jag och lämnade kavajen hemma.
Efter en ganska obekväm lördagsnatt på soffan i replokalen drog jag mot gymmet för att träna lite styrka innan Thaiboxningspasset skulle börja. Uppslutningen på dagens söndagspass var inte direkt häpnandsväckande.
Några få hade iaf letat sig ner för att slå sönder det sista av helgen med likasinnade. Tobbe var hema sjuk, så jag fick hålla i passet och skönt nog verkade alla nöjda och belåtna efter 1h och 30minuters blandad teknik och sparring i ganska högt tempo.
Jag drog sen ner mot tåget och köpte påvägen med mig en 12 bitars veg-sushi. Vansinnigt gott! Bästa sättet att avsluta den långa och ganska (av olika själsliga anledningar) plågsamma helgen med.
Cat in a cat-box.
Idag fuskar jag med allt vad äta nyttigt heter.
Middag handlade jag på Max iform av ett asgott vegmål + milkshake. Sen har jag köpt en läskigt stor påse smågodis som jag tänkte föräta mig av ikväll. Man blir knäpp när man får CSN. Allt man har gått och varit lite småsugen på när kontot har varit soprent handlas in i helt omänskliga proportioner. Det finns ingen gräns för galenskaperna.
Jag är så duktig i vanliga fall så nu unnar jag mig det här. Vågen stod igår på 66,6 innan Thaiboxningspasset, vilket betyder att jag måste gått upp lite i muskler då jag knappt har nå fett på kroppen att skylla på. Planen funkar bra.
Ute snöar det fortfarande helt vansinniga mängder snö och traktorernas lönlösa arbete har hörts hela dagen. Katten har gömt sig i lådan och är lite sur på mig av nån anledning.
Nu blir det film och ihopkurande i soffan med den supermjuka och härliga pläden jag fick av mamma igår. Hon kom till tåget med två stora kassar med kuddar, vaser, handukar, ett sykit, diverse mindre köksredskap, örngott och så den fantastiska pläden.
Tack Mamma!
Detaljerade strålar.
Även om jag är ordentligt trött på att åka tåg närmanre varannan dag mellan Borlänge och Gävle så måste inser jag att den tiden det tar också har en funktion. När jag väl sätter mig på tåget börjar jag ganska omgående reflektera över dagen som gått eller vad som helst som ligger nära att fundera kring. Det blir som att ta ett steg tillbaka och titta på vad som sker just nu, vilket ofta är väldigt svårt när man är mitt inne i det. Senaste resan resulterade i en ny låttext som jag försiktigt börjat sätta små melodier till. Idag hade vi en fin lektion i Song Writing där vi spelar upp låtar för varandra. Sedan kommer vi med beröm, frågor, kritik och utmaningar. Vi (The Deer Tracks) fick bara (vad jag minns) nyfikna frågor och beröm då vi spelade upp vår låt "Hold On" från den kommande EPn "Eggegrund" som nu fått releasedatumet 2 mars. Nån nämnde Phil Spector i samma andetag som de talade om produktionen, vilket kändes mycket fint.
Vår lärare Christofer ritade upp olika diagram för låtstrukturer och vi samtalade kring detta och annat spännande som hör låtskrivande till. Jag tycker nog att dessa lektioner är bland de bästa. Och vi fick chocklad, precis som utlovat eftersom han fick det som straff då han glömde bort förra lektionen.
Annars har vi mest repat med duktiga Emma Sjöberg från Twiggy Frostbite som skall följa med till Oslo & By:Larm festivalen 2010 den 18-20 Februari. Hon spelar bas så att hela golvet skakar. Skönt med riktig bas som känns långt inne i magen.
Mer helt sjukt bra news om The Deer Tracks är på gång. Men tar det en annan gång.
Nu när tåget anländer i Gävle blir det först ett pass styrketräning och sen direkt 1 timmes Muay Thai + sparring.
Idag ska jag skärpa mig på sparringen och vara mer fokserad och få saker och ting uträttade genom att utmana mig själv mer och inte bara köra på säkra kort.
Resan som aldrig tar slut.
Utanför fönstret paserar jag mil efter mil av dalaskog. Jag börjar tröttna på att spendera eftermiddar och kväller på det här tåget. Men de två dryga timmarna av träningen gör det faktiskt värt det även om jag hör folk nästintil prata ihjäl sig själva och varandra om de mest ointressantaste av samtalsämnen.
På med lurarna och höj volymen. Stäng verkligheten ute. In i bubblan. Nu ser man inte ens träden utanför längre. Det gick snabbt. Det är svart... mörkret har slukat solen idag igen. Bokstavligt talat.
Snart slipper jag tänka och känna.
Framför mig ligger ett sk "grispass" som Tobbe brukar kalla det, och för första gången på länge ser jag verkligen fram emot att bli gris-trött och helt slutkörd. Tömma kropp och själ på alla demoner.
The Lovely Bones.
Det här med att bo i Borlänge och träna Thaiboxning i Gävle funkar inte sådär skitbra alla gånger. För att jag ska komma i tid till våra söndagspass som börjar halv sex så måste jag åka 14.16 från Borlänge. Då kommer jag fram till Gävle kring 15.30. Nu har jag två timmar att slå ihjäl. Idag gjorde jag det genom att lyfta skrot och köra kondition på gymmet fram tills träningen drog igång en trappa ner i fighting-salen, vilket resulterade i att jag var helt slut i musklerna redan innan vi skulle börja sparras. Det här måste jag planera om på något vis.
Hur som helst var det skönt att ösa ur sig en massa idag. Sparrades med lite nya bra killar som hittat till våran klubb och det är alltid spännande. Det blir mer överaskningsmoment än när man kör med någon man är van att köra med. Otroligt nyttigt och inspirerande.
Nu lagom till att klockan slår över till natt tänkte jag glo på en film jag länge tänkt se; The Lovely Bones, Peter Jackssons nya film med Bl a en av mina favorit skådisar: The Fountain-stjärnan "Rachel Weisz". Om man tittar på vilka andra skådisar som är med och hur intressant storyn låter så tror jag filmen kan vara riktigt bra.
Med en glass i näven återstår det att se. Hoppas på lite sömn i natt sen för imorgon väntar klassmöte, rep med The Deer Tracks och sen tillbaka till Gävle för mer Thaiboxning.
Och inte verkar det som om jag ska få mitt CSN utbetalt imorgon heller... sjukligt less på det här nu!
Facing Ali.
Även om boxning nu för tiden känns oerhört svalt och trist så kan man inte komma ifrån att Muhammed Ali var i en kategori för sig. Här uppe har ni dokumentären Facing Ali i sin helhet. Med gedigen och detaljerad redigering och research är detta en personlig dokumentär med en känslofylld kavalkad där de som mött Ali i ringen uttalar sig berättar lite mer än det vanliga. Missa inte denna dokumentär där definitionen av en legend spelas upp framför dina ögon.
Den som gillar fighting och inte blir berörd måste ha tappat bort alla sina känslospröt.
Bengtsarvet.
Medans himlen har legat blålila likt ett gigantiskt blåmärke över Borlänge har det hänt ungefär hur mycket saker som helst de senaste dagarna. Tyvärr är det inte så mycket av dem jag kan dela med mig av, ännu. Planer smids. Stora som små och de kommer göra skillnad för framtiden. Drömmar kan besannas eller gå i kras. Det är en olidligt spännande tid som ligger och väntar runt hörnet.
Helgen mestadels haft ett innehåll av rep, studioarbete, konsert, tusen frågor om hur snyggt nyckelharpa är och twister. Plus att världens bästa Mamma har varit här på besök och skämt bort mig en hel dag lågt in på kvällen. Vi kollade på min match från All Style Open, även om Mamma tittade med en handen för ögonen då och då så tror jag hon tyckte det var lite spännande att se sin son in action. Även om hon aldrig skulle erkänna det.
De tre herrarna som spelar den super futeristiska synth-postrocken i Bengtsarvet kan vara den bästa konstellationen som hittils uppstått 2010. Fruktansvärt snyggt och bra på fler sätt än jag kan komma på att orera om. Väntar med spänning på första inspelningen!
Jag hade tänkt att inte gräva ner mig i tankar kring smärta och sorg idag, men den där Thåström hade en annan idé om det hela. Aj aj aj, vad ont saker och ting som inte är fysiska kan göra. Fysisk smärta är en baggis.
För att snabbt byta ämne så läste jag ett blogginlägg där personen (Nils Widlund) hade blivit utsatt för lite pranks medans han var bortrest. Kolla in dessa pranks. De fick mig att visa smilgroparna. "Drömmen som inte blev sann"
Nu väntar ett kvälls rep med The Deer Tracks om Elin kan vakna ur sin chips & dipp-coma vill säga och höra av sig om en tid.
